Rödluvan - Omgjord version av Henrik Davidsson

Morgonen var röd, blodröd, lika röd som den jacka med luva som täcker den livlösa kropp där på marken. Över denna röda hög står en person, dennes ansikte är bistert och det ryker ur pipan på det gevär personen håller i händerna. Mördaren backar ett par steg för att få en bättre överblick över det gruvliga dåd denne alldeles nyss gjort sig skyldig till, står kvar där helt stilla och stirrar blint på den röda jackan, vänder sig så om och börjar gå mot det hus som ligger tvåhundra meter i söder riktning. Det hus där mormor sitter fastbunden i en stol och gråter förtvivlat.

Med bestämda steg går personen mot huset men stannar strax utanför dörren, med ett krampaktigt tag om geväret börjar tankarna virvla på vad som skall göras härnäst. Hur ska ja gå in genom denna dörr? Vad är mest skrämmande, att öppna dörren långsamt eller sparka in den med all min kraft? Personen skakar av sig tankarna och öppnar dörren utan några krusiduller, mormor sitter kvar i stolen och ser panikslagen ut. Efter ett tag tar personen en stol och ställer den framför mormor, sätter sig ner och tittar henne i ögonen. Den första tanke som etableras i huvudet när denne fångat hennes blick är ”Är det så här riktig och äkta panik ser ut, så underbart”.

Ett skott senare så har stolen fallit bakåt och mormor ligger på rygg med ett hål i pannan. Rödluvan reser sig upp från stolen och backar bakåt ett par steg. Lycka lyser genom hennes ögon och hon kan inte låta bli att le. Hon tar upp korgen med mat som hennes mor så vänligt plockat ihop åt henne och går ut genom dörren igen. Hon går fram till jägarens kropp och sätter sig på honom för att titta ut mot skogen i hopp om att få syn på jägarens hund. Hon lägger sig ned på jägarens rygg och tittar upp mot himmelen, det har blivit en fin dag och molnen rör sig med hast över himlavalvet, hon somnar.

Rödluvan slår upp ögonen, fortfarande med det stora leende på läpparna hon hade när hon gav sin mormor det skott i pannan hon förtjänat. Jägarens kropp har börjat kallna nu, det är inte en lika skön sovplats nu som det var när hon somnade där. Hon sätter sig upp och gnuggar sömnen ur hennes ögon för att sedan börja speja ut över skogen igen, ingen hund i sikte.

Rödluvan ställer sig upp, vänder sig om och går in till mormors stuga igen, väl där riktar hon ett skott mot sin mormors armbåge, underarmen lossnar nästan helt från överarmen men inte riktigt, hon skjuter en extra gång och underarmen rycks loss från resten av kroppen. Hon tar med sig armen ut och slänger ut den en bit in i skogen.

Rödluvan vänder om igen och går in till huset än en gång. Hon går till köket och sätter sig för att äta upp sin matsäck, saft och bullar dukas det fram på bordet och hon påbörjar sin måltid. Då och då sneglar hon ut genom köksfönstret för att se om hon har lyckats locka fram hunden eller om han fortfarande gömmer sig ute i skogen som en skrämd liten hare.

När fikat är slut och Rödluvan återvänder till jägarens livlösa kropp så har hunden vågat sig ut från sitt gömställe, han kommer smygande fram och håller mormors underarm mellan sina käftar. Rödluvan går fram, sätter sig på jägaren och lockar på hunden, hunden kommer tveksamt fram. Rödluvan börjar klappa hunden för att sedan dra jägarens kniv och köra den rakt in i ena örat på hunden. Hunden faller död ner på marken och Rödluvan drar en lättnandes suck över att hennes arbete här är slutfört. Hon reser sig upp igen och går in till huset för att hämta matkorgen. Hon stänger dörren efter sig och går sedan hem till sin mor, skuttandes och trallandes som vilken annan tioårig flicka som helst.